Vår VD Peter Schlein-Andersen minns:
”– När jag tittar tillbaka på alla de som varit mina företrädare inom vårt sotningsdistrikt slås jag framför allt av en sak – vad få de är. Man vill så gärna tro att historien skulle gömma ett myller av företrädare, men så är det inte.
Jag kan hitta namnet på alla mina företrädare (utom en) från 1761 och de är fjorton stycken. För mig är tanken hissnande – bara fjorton personer bort och jag befinner mig i mitten på 1700-talet.
Johan Samuel Scheibe är den förste och han ”blef mästare år 1761 och erhöll burskap såsom borgare den 7 april 1761 med Skorstensfejarämbetets ålderman Johan Friedrich Böber och Kopparslagarmäster Christian Michael Adolph såsom kautionister. Scheibe blef ålderman för Skorstensfejarämbetet 1782, då åldermannen Carl Christian Sundberg afgick med döden den 15 december”.
Alltså. När Johan Samuel blev mästare svarvade Adolf Fredrik snusdosor och proppade i sig semlor. Stockholm var en liten stad med ungefär 60.000 invånare. Den blivande kung Gustav III var bara 15 år, lekte teater, utbildades till regent och skulle mördas tre år innan Johan Samuel drog sig tillbaka.”
1661 års brandordning
Sotning har naturligtvis förekommit lika länge som vi haft eldstäder, spisar och skorstenar. Men det tog tid innan man förstod att sotningen var så viktig för brandsäkerheten att den måste regleras och bara anförtros skickliga yrkesmän.
1661 kungjordes den första riktiga brandordningen i Stockholm. Två gånger om året skulle brandsyn göras med kontroll bland annat av att ”alla eldstäder är väl förvarade och byggda” och att ”eldstäderna tillbörligen blivit renhållna”.
Staden och malmarna delades in i brandmästerskap som omfattade kvarter och rotar med rotmästare och dessa hade skyldighet att idka brandsyn inom sina områden.
